disruptive forms

Disruptive forms

Den här expeditionen handlar om olika sätt att förstå varför så lite händer angående klimatkrisen. Vi ville undersöka den här problematiken i relation till gestaltning generellt och hur vi jobbar med gestaltning i projektet mer specifikt. Vilken typ av gestaltning har störst chans att skapa förändring? Vi vet alla att vi är illa ute och att vi behöver förändra vårt sätt att leva om vi ska uppnå internationellt uppsatta klimatmål, men ändå tycks vi befinna oss i ett dödläge där vi inte gör så mycket. Inom miljöpsykologin pågår forskning runt förklaringsmodeller för dessa blockeringar och hur vi kan tala om klimatet på ett mer konstruktivt sätt för att bryta igenom psykologiska försvarsbarriärer hos människor.

‘Living in Denial’ av Kari Marie Norgaard

En känd bok på detta område är ‘Living in Denial’ av sociologen Kari Marie Norgaard som genomfört en etnografiskt studie i ”Bygdaby” – det fiktiva namnet på en faktiskt by i västra Norge under en ovanligt varm vinter i början av 2000-talet .

Under denna period kom det första snöfallet till Bygdaby två månader senare än vanligt; isfiske var en omöjlighet och skidindustrin behövde investera avsevärda summor i konstgjord snöproduktion. Berättelser i lokala och nationella tidningar kopplade den varma vintern uttryckligen till den globala uppvärmningen. Ändå blev reaktionen från de boende i samhället näst intill obefintlig. Inga upprörda brev skickades till den lokala tidningsredaktören, ingen kontaktade lokala eller nationella politiker med krav på förändring. Ingen verkade skära ned på sin användning av fossila bränslen.

Norgaard förklarar denna brist på reaktioner med ett socialt organiserat förnekande. För de högutbildade och politiskt insatta invånarna i Bygdaby var global uppvärmning både välkänt och ofattbart. Norgaard spårar detta förnekande genom flera nivåer, från det känslobaserade, till kulturella normer samt till en politisk ekonomi. Hennes rapport ger många intressanta perspektiv på den kollektiva form av förlamning som vi bevittnar ackompanjerat av dagens alarmerande förutsägelser från klimatforskare.

What we Think About When We Try Not To Think About Global Warming av Per Espen Stoknes

En annan känd forskare på området är psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes, också från Norge. Stoknes har analyserat vad som sker i individen under klimatförnekelse. Han har tagit fram en modell baserat på fem D:n och fem S, som beskriver våra psykologiska barriärer (D) och hur vi skulle kunna angripa dem (S).

Som ett exempel på D och S kan vi titta på ‘Distance’ och ‘Social’: I media beskrivs ofta konsekvenserna av klimatkrisen på distans. Isbjörnarna på isflak, temperaturmätningar från satelliter eller kanske en översvämning på andra sidan jorden. Mycket rapportering ramas också in i en domedags-retorik som efter ett tag har en avtrubbande effekt då vardagen för de flesta fortsätter som vanligt. Kopplat till vad Kari Marie Norgaard skriver uppstår också en diskrepans mellan vad individen på ett intellektuellt plan känner till och hur vardagen faktiskt ser ut. Gapet mellan kunskap, moral och faktisk handling blir stort. I motsats till detta föreslår Stoknes ett mer socialt förankrat narrativ med fokus på vad som sker nära. De sociala faktorerna – relationen mellan människor – är mycket starkare drivkrafter för förändring än hotfulla rapporter från fjärran. Till exempel finns det goda exempel på en explosion av användandet av solpaneler i villaområden där grannar sneglar på varandra i viljan leva mer hållbart.

Stoknes tittar sedan vidare på ytterligare skyddsbarriärer med tillhörande angreppssätt. Det som slagit oss är hur starkt detta kopplar till design och vår livsmiljö – som till exempel sociala faktorer och hur vi kan formge vårt samhälle för att uppmuntra till sociala möten och samarbete. En annan reflektion till designforskning är att S på ett intressant sätt knyter samman till en mer spekulativ potential medan D har en kritisk potential. Med Stoknes förslag på S kan vi spekulera i en alternativ framtid medan D fokuserar på nuet och vad som är problematiskt med dagens klimatnarrativ.

Förlust

Tanken på att miljöfrågan väcker sorg väckte vårt intresse. Vi har alla starka kopplingar till energianvändning som blir personliga. T.ex. att vilja ha lamporna på även i rum vi inte är i för att det känns hemtrevligt, levande och ombonat. Eller att ha golvvärme påslagen för att det blir varmt och skönt för fötterna. Att sluta ha alla lampor tända eller golvvärmen på kan upplevas som försämrad livskvalitet. Kanske tänker vi också undermedvetet att om vi skulle börja ta in vad som krävs av oss personligen för att stävja klimatkrisen skulle hela våra liv som vi känner dem nu förändras i grunden. Kanske skulle vi behöva en sorgeprocess kring detta? Vad är det vi sörjer och hur kan vi hantera det? Hur kan det här gestaltas och vad leder det till? Tanken på att skriva avskedsbrev till den vana vi tror är vår personligen största miljöbov kom upp i våra diskussioner.

I artikeln “Learning How to Die in the Anthropocene”

har författaren Roy Scranton beskrivit hur han hanterade sin tid som soldat i Irak genom att föreställa sig sin egen undergång och alla de möjliga händelser som skulle kunna leda dit. Metoden var en gammal Japansk samurajmeditation, och Scranton menar att först när en accepterat sin egen död kan skräckens dödläge brytas och vi kan agera konstruktivt. Han kopplar vidare denna insikt till vår nuvarande belägenhet.

“The human psyche naturally rebels against the idea of its end. Likewise, civilizations have throughout history marched blindly toward disaster, because humans are wired to believe that tomorrow will be much like today — it is unnatural for us to think that this way of life, this present moment, this order of things is not stable and permanent. Across the world today, our actions testify to our belief that we can go on like this forever, burning oil, poisoning the seas, killing off other species, pumping carbon into the air, ignoring the ominous silence of our coal mine canaries in favor of the unending robotic tweets of our new digital imaginarium. Yet the reality of global climate change is going to keep intruding on our fantasies of perpetual growth, permanent innovation and endless energy, just as the reality of mortality shocks our casual faith in permanence.”

“The choice is a clear one. We can continue acting as if tomorrow will be just like yesterday, growing less and less prepared for each new disaster as it comes, and more and more desperately invested in a life we can’t sustain. Or we can learn to see each day as the death of what came before, freeing ourselves to deal with whatever problems the present offers without attachment or fear.

If we want to learn to live in the Anthropocene, we must first learn how to die.”

Kan avskedsbrevet vara ett sätt för människor att släppa taget om vår nuvarande konsumtionstakt och öppna upp för andra sätt att leva?

Här återknyter vi till Stoknes fem S och till ett tidigare forskningsprojekt, Sensing Energy, av den nuvarande forskargruppen. Erfarenheterna från detta projekt visar att designdriven forskning tangerar S:en i Stoknes modell. Här exemplifierar vi det med ett av designexperimenten från Sensing Energy – Biophilia, ett biologiskt reningsverk. Ursprungligen handlade detta experiment om att utforska människors rädsla för biologiskt avfall – biofobi. Kanske kan den rädslan också kopplas till rädslan för vårt mänskliga förfall, något som påminner oss om vår kroppslighet och därmed också vår förgänglighet. Kanske kan ett bejakande av det vi lämnar efter oss, en biofili, ses som ett sätt att “learn to die in the Anthropocene”.

Motiveringen till designexperimentet Biophilia var varningar för “peak soil” – ett utarmande av matjorden som på sikt kan leda till förödande globala matkriser – här i en artikel av Nafeez Ahmed. https://www.theguardian.com/environment/earth-insight/2013/jun/07/peak-soil-industrial-civilisation-eating-itself

Forskare pekar på det industriella jordbruket med storskaliga monokulturer och ensidigt användande av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel som orsaker till utarmningen. Ahmed menar att matjorden kanske borde ses som en icke-förnybar resurs då den tar lång tid att bygga upp. Han hänvisar till att en millimeter matjord tar ett århundrade att skapa. Biologiskt avfall som återförs till kretsloppet i ett hållbart jordbruk kan förhindra utarmningen av matjordslagret. Vi utforskade då sätt att ta tillvara biologiskt avfall och hur ett sådant system skulle kunna se ut för att arbeta med biofobin då vi ser den som ett hinder för att ta tillvara den resurs det biologiska avfallet är. En resurs som är mycket mer värdefull än vad vi kanske hittills förstått.

Systemet placerades på loftgångarna till ett flerbostadshus. Här återvänder vi till det experimentet och analyserar det genom Stoknes fem S.

null

Social – Vi är sociala varelser och påverkas av varandra. T.ex hur solceller på ett tak som “smittar av sig” i kvarteret. Vi verkar mer benägna att göra som grannen gör än att göra uppoffringar för klimatet.

Här har vi utformat systemet som en social mötesplats som både kan bidra till en större social sammanhållning samtidigt som den gör att vi umgås kring vårt avfall.

Simple – “Det ska vara lätt att göra rätt“. Det synliggör en biologisk nedbrytnings- process som du interagerar med då du sitter på bänken, men den kräver ingenting av dig.

null

null

Supportive – Det här S:et handlar om att vända katastrof till möjligheter. I Biophilia kan du använda det fosforrika gödningsmedel som blir slutprodukten i nedbrytningsprocesen och hamnar i den blå/guldfärgade behållaren till odlingen som sker på andra sidan huset, i anslutning till varje lägenhet. Fosfor som är en av de största orsakerna till övergödning är också ett viktigt näringsämne som vanligtvis tillförs i konstgjort gödsel. Här tas det tillvara och bidrar till odling av egen mat.

null

 

 

null

Signals – Den personliga insatsen ska ge direkt feedback. Varje badrum är tydligt kopplat till systemet med synliga rör. När någon spolar snurrar propellern på just det röret. Lamporna drivs med gas från nedbrytningsprocessen och bänken värms upp av densamma. Växtrötterna där bakterierna som sköter nedbrytningen finns är synliga i det genomskinliga behållaren i mitten. Allt för att få en så tydlig och direkt koppling mellan den personliga insatsen och den biologiska processen. I just det här fallet handlade det om att utmana biofobin och synliggörandet av sambandet var därför extra viktigt.   

Stories – Detta S handlar om att skapa positiva och tydliga visioner om hur omställningen skulle kunna se ut. Stoknes påpekar i sin bok att Martin Luther King inte sa “I have a nightmare” utan “I have a dream” och på så sätt öppnade för en ny tidigare otänkbar värld. Här menar vi att Research Through Design, ett designdrivet utforskande, lämpar sig särskilt bra. I Sensing Energy-projektet skapade de många designexperimenten bilder av hur en radikalt annorlunda och hållbar framtid skulle kunna se ut, i relation till ett vardagsliv som också upplevdes som positiva av besökare på utställningar och under workshops med olika stakeholders. Kanske kan det designdrivna utforskandet vara ett verktyg för att bearbeta rädslan för förlusten av vår nutida livsstil.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s